måndag 23 oktober 2017

Inte en enda börjar på L

Så här mot slutet av året infinner sig en viss stress när det kommer till mål och utmaningar som sattes i början av året. ELLER ÄR DET BARA JAG?!

Jag tyckte att jag satte ribban relativt lågt. Några nyårslöften med främsta mål att klara av några hyllvärmare men också återbesöka en gammal favorit och läsa mer svenskt. En kaosutmaning som borde vara omöjlig att misslyckas med. Tio böcker för att klara nyårslöftena - tjugo för att klara kaosutmaningen och i vissa fall kan jag använda samma bok i båda.

Med drygt två månader kvar av året har jag klarat av två nyårslöften och läst fyra av de tio böcker som krävs. Åtminstone tre av de återstående skulle kunna hjälpa mig att klara kaosutmaningen så här är en uppmaning till mig själv att läsa: Roomies av Sara Zarr och Tara Altebrando (mer än en författare), After the last dance av Sarra Manning (utspelar sig under andra världskriget) och Steglitsan eller May we be forgiven (hyllvärmare/prisvinnare).

Det borde inte vara omöjligt att klara de här båda sakerna. När det gäller kaosutmaningen har jag dessutom klarat fler punkter än jag prickat av men känt att jag vill utmana mig själv mer (tills jag tvingas acceptera att jag inte kommer hinna). Till exempel: jo, jag har läst på annat språk än svenska, men varför räkna engelska när jag skulle kunna läsa en bok på norska? Och: hur stor utmaning är det att läsa en lånad bok när jag läst tre som inte varit lån? Och: ska jag räkna Vända hem som en bok från Afrika eller ta något annat?

Det borde inte vara omöjligt säger jag, men sen tittar jag på mina bokhögar och ser hur inte ett dugg hjälpsamma de är. Den enda anpassning till utmaningarna som gjorts är att jag lånat Lögnernas träd för att klara punkt 35. "En bok vars titel börjar på L". (Om ni visste hur den punkten stressat mig under året när jag insett att jag inte lyckats läsa något som börjar på L. Och då är den inte ens nödvändig för att klara utmaningen. Kan vi säga att jag gör det onödigt svårt för mig?) De övriga bara ligger där till mest ingen nytta alls.

Men vänta nu.

Ingen nytta alls?

Andas.

Ta ett steg tillbaka.

Jag vill ju läsa de här böckerna.

Ingen nytta alls?

Jag vill ju läsa de här böckerna. Något hos dem har väckt mitt intresse. De har tagit sig genom lässvackans täta dimma och vägrat bli kvarlämnade på biblioteket. Skulle det inte finnas något värde i det?

Jo.

Naturligtvis.

Det är fullt tillräckligt.

Jag hoppas bara att jag kan pressa in dem någonstans för att klara kaosutmaningen också.


fredag 1 september 2017

Helgfrågan vecka 35

Det här gav mig en anledning att blogga så stort tack till Mias bokhörna som tydligen håller på med sånt här varje vecka.

Veckans fråga lyder: Hur går det med läsningen/bloggandet?

Bloggandet... Ja, ja, ja. När var det senast? Tre veckor sen? När blir det nästa gång? Vem vet! På måndag. Kanske. Okej?

Läsningen! Jag har haft en så trevlig biblioteksvecka. En sån där jag gått dit med en plan, en tydlig lista, och sen gått därifrån med något helt annat. En sån där jag definitivt tänkt låna Hennes nya namn men sen backat ur eftersom det verkade så otympligt med en inbunden bok och sen lånat Ett litet liv istället. Fråga inte om logiken där. Men det är i alla fall vad jag läser nu. Första delen avklarad. Drygt 600 sidor kvar.

Så jag läser.

Men jag ägnar betydligt mer tid åt att tänka på vad jag ska läsa sen. Resten av böckerna jag lånade. Reservationerna jag väntar på. E-böckerna jag impulsivt klickat hem och sen inte läst. Jag behöver fokusera mer. En bok i taget. Och börja med #enkvartomdagen igen. Känns som en typisk höstgrej. Nystart. Vardagsläsningen. Läskonditionen som behöver byggas upp.

Den inte nödvändigtvis bokrelaterade bonusfrågan: Vad ska du göra i helgen?

Läsa hoppas jag. Se en film eller två. Passa barn. Stirra på min bokhög.

tisdag 8 augusti 2017

50 böcker jag inte tänker recensera

Sedan jag startade den här bloggen för nästan exakt fyra år sedan har jag berättat om runt 30 av de böcker jag läst. Mest här, här och här.

Jag har läst fler böcker. Faktiskt. Inte jättemånga. Men fler. Jag kommer att  vill skriva om åtminstone några av dem, men vi kan ju konstatera att flertalet av dem aldrig kommer att redovisas.

Annat än här. Dumpade i en klump. Bara för att släppa dem fria.

Vissa tyckte jag om, andra tyckte jag inte om och ni kommer aldrig att få veta vilka som hör hemma i vilken kategori. Men ni kan ju få roa er med att gissa eller fråga om ni är riktigt nyfikna.

Fangirl - Stir Me Up - The Love of My Life - Just One Year - Chasing Brooklyn - Nyckeln - Please Ignore Vera Dietz - Låt vargarna komma - Flyt som en fjäril, stick som ett bi - We Were Liars - En varm vinter - Two Boys Kissing - Berövad - Twisted - ttyl - Inte vem som helst - No Place Left to Run - Tre önskningar - Ficktjuven - Forgive Me, Leonard Peacock - Isla and the Happily Ever After - Captive Prince - Prince's Gambit - Kings Rising - Simon vs the Homo Sapiens Agenda - Hos oss på Chestnut Street - Carry On - The Foxhole Court - Eligible - The Ugly Sister - George - Dumplin' - The Raven King - The King's Men - First & Then - Moth Girls - Looking for Alibrandi - Dumpa Matthew - The Smell of Other People's Houses - (M)ornitologen - Ingen normal står i regnet och sjunger - Belzhar - Den allvarsamma leken - Wildlife - Etthundra mil - The Upside of Unrequited - Vända hem - Min fantastiska väninna


måndag 26 juni 2017

Den här bokbloggen är inte död. Det bara verkar så.

Johanna skrev ett intressant och välkommenterat inlägg om bokbloggens status i en värld av andra sociala medier och jag kände att det var dags att sprattla till lite. Så här en dryg månad efter förra inlägget.

Jag är av olika anledningar inte särskilt bra på att blogga om böcker jag läst och baserat på de två gånger jag gjort det i år är folk inte så intresserade av att läsa det heller. Kanske behöver inläggen en mer clickbaity rubrik än "Det här är en recension: av en bok du förmodligen inte läst". Jag går ju sällan själv in och läser recensioner när rubriken är av den typen och boktiteln är någon jag inte läst och heller inte tror mig vara intresserad av att läsa. Jag är lite tråkig på det sättet, men jag är knappast ensam.

Jag är bättre på att blogga om böcker jag vill läsa/planerar att läsa/försökt läsa. Mindre motstånd där. Min hjärna samarbetar lättare. Och det mesta av mitt bloggande handlar inte om att skriva inlägg utan om att gå in och uppdatera sidokolumnens element där jag informerar om vad jag läser nu och sen. Synliggöra böcker snarare än att engagera mig med dem djupare. Vilket jag antar kan ses som en torftigare variant av bookstagrammandet.

Men den här bloggen är inte död i mitt huvud. I mitt huvud har jag så många inlägg att jag blir osäker på vilka som faktiskt skrivits och vilka idéer som aldrig förverkligats. Utkastmappen i min hjärna svämmar över. Och så länge det fortfarande ser ut så kommer jag att hävda att den här bloggen minsann inte är död. Det bara verkar så.






tisdag 23 maj 2017

Alldeles för många ord om en bok jag läst typ tre sidor av

Jag tänkte på Julie Buxbaums bok senast jag var på biblioteket. Jag kom bara inte ihåg vad hon hette eller vad boken hette. Jag kom bara ihåg våfflorna. Men så drogs min blick åt höger och där stod Tre saker jag inte vet om dig med ryggen mot mig och jag bara kände att det var den. Eftersom jag älskar att stressa mellan bussar och tåg med mer böcker än jag egentligen orkar bära lade jag den till min redan för stora hög.

Och nu försökte jag läsa. Men det gick inte. Kanske till stor del för att tankarna är på annat håll. Men mest för att jag inte kunde sluta översätta tillbaka i huvudet. Någon Ingen? Som flickan sa? Och då har vi inte ens kommit fram till några pannkakor än. Jag vill inte vara så snobbig att jag måste läsa på originalspråk. Översättningar är bra. Fler översättningar åt folket. Översättning är en svår konst. Jag kan bara inte tänka bort.

Så nu måste jag gå och låna Tell me three things istället bara för att min hjärna krånglar. För boken vill jag ju läsa.

Och för att ändå ge översatt YA en chans (och länka ännu mer till oarya) kan jag plocka upp Den sommaren som tydligen finns på svenska. Jag har haft den och alla andra böcker från det här inlägget i bakhuvudet sedan jag skrev det. Hittills har jag läst två av dem så ge mig sju år till så kanske de blir lästa.




måndag 24 april 2017

Böcker jag väntar på


Jag känner mig extra bokig och bokbloggig när det finns en hög med böcker jag längtar efter (samtidigt som jag har en hög med böcker bredvid mig som jag faktiskt borde ta itu med först.) Läge då att faktiskt blogga lite och berätta vilka böcker jag väntar på!

Rent konkret köar jag på Yaa Gyasis Vända hem. Jag ställde mig på plats 100 i kön för jag hade glömt hur det är att vilja läsa omtalade vuxenböcker som andra också vill läsa. Kunde förstås ha lånat den på engelska med betydligt kortare kötid, men jag hade ju annat att läsa och det är kul att köa?

Jag har också reserverat Maria Semples senaste på svenska, men den har haft en katalogpost i evigheter utan att ha en fysisk bok bakom sig så vi får se hur länge det dröjer. Har den ens kommit ut?



Så är det några böcker som definitivt inte kommit ut än. Sarah Dessen har en ny i juni och E. Lockhart i september. Två av mina största YA-favoriter. Ett år då två av mina andra YA-favoriter - Sara Zarr och Nina LaCour - redan kommit med nya böcker jag också väntar på även om de tekniskt sett redan finns ute. Precis som Anna Ahlunds första som jag fortfarande inte läst trots att det gått så lång tid att det redan pratas om en ny (till hösten?).

På vuxenfronten väntar jag också på att få bekanta mig med Kate Morton, men alla pocketversioner av hennes böcker är utlånade och de inbundna är så STORA. Jag försöker testa Jojo Moyes just nu, men hennes böcker är också så STORA. Jag vet inte exakt när det här blev ett problem, men uppenbarligen är det det.


Vad väntar du på?

tisdag 18 april 2017

Om en bok: This Is Where It Ends

En sak som lämpar sig särskilt väl för sträckläsning är böcker som utspelar sig under en väldigt begränsad tid. Tycker jag. Det är också en av mina favoritsaker att läsa om rent generellt.

This Is Where It Ends utspelar sig under en timme. Vårterminen startar på Opportunity High. Rektorn har just hållit sitt sedvanliga tal som alla har hört förut. Alla är redo att lämna aulan. Men dörrarna är låsta. Och någon börjar skjuta.

I kapitel som täcker 1-3 minuter tar författaren Marieke Nijkamp läsaren igenom den skräckfyllda timmen utifrån fyra olika personers perspektiv. Två av dem är instängda och de andra två är utanför. Alla har en koppling till killen med vapnet. Skytten. Mördaren. Han är någons bror och någons ex.

Det är på samma gång action och tankar. De instängda som inte kan göra något. Inte prata, inte röra sig, inte väcka uppmärksamhet. De utanför som måste göra något.

Och så frågorna om något kunde ha gjorts. Tidigare. Innan allt gick så snett. Men det är inte frågor som kan besvaras på en timme. Kanske aldrig. Och du läser inte vidare för att få svar eller för att få se hur det går. För det finns inte något lyckligt slut eller några enkla svar. Men du läser vidare.

Mitt problem är att jag skulle vilja känna mer för karaktärerna. Jag kan acceptera att jag inte kommer att göra det efter en timme. Kanske är det till och med en spegling av verkligheten och hur det är när du läser om skolskjutningar eller terrordåd. Det är inte min personliga sorg. Det Nijkamp istället måste lyckas med är att få mig att tro på karaktärernas band till varandra så att deras sorg och oro känns. Inte heller det är helt enkelt med det begränsade tidsspann hon ger sig själv att arbeta med och jag köper det inte fullt ut.

Upplägget är intressant och driver läsaren framåt, men är kanske i slutänden mest begränsande. För det kan aldrig bli riktigt djupt och när det försöker bli det ändå är det svårt att balansera det med actionaspekten av det som händer där och då. Actiondelen i sig tycker jag funkar lysande. Det är det andra som blir lite för tunt.