tisdag 29 oktober 2013

Om en bok: VI MÅSTE BÖRJA MED ORDEN

Hur glad är jag att jag äntligen läst en av bokmässeböckerna från förra året? SÅ HÄR GLAD: *insert entusiastisk gif*
Hur glad är jag med själva boken? Inte så jätte.

Så här är det: jag längtar alltid efter rakt-upp-och-ner berättade historier om människor som passerat 20. Inträdda i vuxenlivet utan att nödvändigtvis ha större koll för det. Vem är jag? Vad ska jag göra resten av mitt liv eller resten av veckan? Lite kärlek och andra relationer. Som en ungdomsbok i anden men för och om något äldre människor.

Men böcker om folk i den livsfasen tenderar att vara av ett annat slag. De tenderar att vara som Kristian Johannessons bok. Allt ska helst vara lite konstigt och poetiskt. Huvudpersonen heter Johannes K (!). Är typ 25. Jobbar som SFI-lärare och vickar inom vården. Vill skriva. Har en leksaksakrobat. (Naturligtvis.)

Glimtvis tilltalar det mig. En del inslag är roliga, som vissa av de insprängda "språkövningarna".  Det finns träffande samtidsbilder som när Johannes rättar en av sina elever och säger att det ska vara "Sandra och Krister vill åka utomlands men de har inga pengar" och inte "... för de har inga pengar".

Andra gånger sitter jag mest och suckar. Jaha, vad hände nu? Hade de sex? (Nehej, där hade de definitivt inte sex. Det berättar du många gånger.) Kan vi slippa den där leksaksakrobaten (Jimmy) nu? Hur länge ska du egentligen bära omkring på den där sockerbetan?

Det här är inte min typ av bok och det visste jag väl i ärlighetens namn redan när jag köpte den. Men jag var på ett seminarium där Kristian och Felicia Stenroth var så bedårande debutantiga utan färdiga svar på allt och jag kände att jag ville läsa vad de skrivit. (Stenroths bok var för övrigt inte heller vad jag letade efter.) Och Johannes K bor i Landskrona där jag också bott så det var ungefär 95% av lockelsen. Mitt favoritbibliotek fick vara med på ett hörn så bara det gör ju boken godkänd.

--------------------------------------------
författare och förlag: Kristian Johannesson och X Publishing
jag fick nys om boken: på bokmässan 2012 eller möjligtvis något tidigare
mitt exemplar: impulsköpte jag på bokmässan 2012

onsdag 23 oktober 2013

Ibland tänker jag på böcker

Ibland tänker jag på böcker. Väldigt ofta tänker jag nog på böcker om vi ska vara ärliga. Det är sällan särskilt konstruktivt, men jag tänker.

Jag tänker på böcker jag läst men inte bloggat om. Då är det synd att tänkandet inte leder till något mer konstruktivt. För om jag nu har en bokblogg (eller tre) så är det väl meningen att jag ska skriva om böckerna jag läser?

Jag tänker på böcker jag vill läsa. Då är det tur att tänkandet inte leder till handling för jag har egentligen inga pengar och det är mycket begärt att biblioteket ska köpa alla böcker jag vill läsa. Men ibland går jag från tanke till handling och klickar iväg en reservation eller en beställning eller ett köp. Och sen tänker jag på vad jag ska läsa medan jag väntar på att böckerna ska komma till mig.

Jag tänker på böcker jag köpt men som fortfarande ligger olästa. Ibland lägger jag alla olästa böcker i en hög på min bokpall och tänker på vilken ordning jag ska läsa dem i. Tänker att jag ska lägga dem i den ordning jag vill läsa dem i eller läsa dem i den ordning de ligger. Tänker att jag definitivt måste läsa dem innan jag beställer hem några nya böcker.

Jag tänker på bokskyltningar jag skulle göra om jag jobbade.

Jag tänker på bokrelaterade, bloggrelaterade, saker jag skulle vilja göra.

Jag tänker på böcker jag skulle kunna skriva om jag bara försökte igen. Tänker på personerna i mitt huvud. Tänker att jag nog inte kan längre. Tänker att det krävs något jag saknar.

Jag tänker att jag äntligen ska öppna Låt vargarna komma. Tänker sen att jag inte känner mig redo för en Stor Läsupplevelse, En Riktigt Bra Bok. Tänker att jag istället ska ta en lagombok och vänta med Vargarna tills jag känner att jag kan ge den min odelade uppmärksamhet, låta mig uppslukas. Förhoppningsvis snart? Kanske redan i helgen? Tänker på vilka alternativa lagomböcker jag har att välja på.

Ibland tänker jag väldigt mycket på böcker men läser väldigt lite.


torsdag 17 oktober 2013

Om en bok: Fågelbarn

Ibland läser jag en bok jag aldrig trott jag skulle läsa och oftast överlever jag så att jag kan berätta om den. Ibland är det till och med riktigt trevligt. Fast obehagligt. På ett bra sätt.

Det är svårt att veta vad jag ska säga om Christin Ljungqvists Fågelbarn. Om du läser baksidestexten vet du att Hanna en gång hade två bröder men att hon nu är ensam kvar. Tidigt i boken dör Jens, den äldsta brodern som Hanna länge, alltid, haft ett komplicerat förhållande till, och man får en känsla av att Hanna har något med hans död att göra. Sedan får vi följa efterspelet i en familj som inte förlorat bara ett utan två barn och berättelsen för oss in i det förflutna och sen tillbaka till kvällen då Jens dör och då vet vi mycket mer.

Hanna ser spöken, eller följare. Skuggvarelser som följer de levande. Båda hennes bröder har kommit tillbaka till henne och Jens närvaro är hotfull och tryckande. Men jag, som inte gärna söker mig till böcker med övernaturliga inslag, kan uppskatta Fågelbarn utan att behöva fastna för mycket i tankar på hur det övernaturliga fungerar. Det är bara en så naturlig del av Hanna, men samtidigt något som skapar friktion i familjen precis som andra saker kan göra.

Det finns så mycket obehagligt och skrämmande i Hannas familj. Hur föräldrarna trycker undan allt som hotar bilden av normalitet, som skär sig med mammans tro på Gud och pappans övertygelse om vikten av anseende. Hur de trycker ner Hanna på kuppen eftersom det är hon som är fel, hon som ljuger och hittar på.

Och ondska. Hur ser den ut? Vad händer med ett barn som lever på gränsen och knuffas åt fel håll? Hur hade saker kunnat göras annorlunda? Hade något kunnat göras?

Ja, jag tror att jag gillar den här boken. Jag tycker om att läsa om krisande familjer och hur de levande går vidare med de döda vid sin sida - i vilken form de nu må vara.

Vid något tillfälle känner jag det som gör att den här boken klassas som ungdomsbok, men ännu mer känner jag att jag lika gärna kan ge den till min mamma som gillar spänningsromaner. Helt klart gränsöverskridande och intressant för fler än man först kan tro.

--------------------------------------------
författare och förlag: Christin Ljungqvist och Gilla Böcker
jag fick nys om boken: då den cirkulerade bland bokbloggar tidigare i år
mitt exemplar: är ett recensionsexemplar från Gilla Böcker. Tack för att ni tänkte på mig!

onsdag 16 oktober 2013

Vill läsa (om)!

Tonårsboken hade nyligen ett inlägg där Elin skrev om böcker hon ville läsa igen och som ett stort fan av omläsning (eller som en stor trygghetsnarkoman, vilket ni vill) tänkte jag göra det samma den här veckan.

 


Jane Fallons The Ugly Sister handlar om två vuxna systrar som inte haft mycket kontakt men där den mer glamourösa av dem bjuder in den andra över sommaren. För att återknyta kontakten? Nja, mer för att ha en inneboende barnvakt medan hon försöker väcka liv i sin karriär. Ett impulsköp som gick hem.

Sarra Manning skriver både ungdoms- och vuxenböcker. You Don't Have to Say You Love Me är en sexig och ovanlig vuxenbok om en kvinna som gått ner mycket i vikt och vill gå ner ännu mer innan hon återser mannen hon haft en crush på sedan studietiden. Hennes osäkerhet och problematik känns verklig när hon inleder ett slags testförhållande med en annan man i väntan på den riktiga.

You Had Me at Hello av Mhairi McFarlane läste jag så sent som i våras. I den har huvudpersonen just brutit upp från ett långt förhållande när hon återser sin bästa vän från universitetet. Han är gift och lika lite kan hända nu som det hände då, men kanske finns det ändå något där...

Alla tre är bra böcker, men att de dyker upp här är också ett utslag av att jag vill läsa bra underhållningslitteratur och inte riktigt vet var jag ska börja. Därför blir lösningen att ta några som jag redan gillar.

The Piper's Son av Melina Marchetta... Ja, varför inte liksom. En lite vuxnare crossover om vännerna från Francesca. Jag grät galet mycket när jag läste den och det är väl alltid trevligt?

tisdag 15 oktober 2013

Om en bok: Femtio nyanser av honom

Den här hösten deltar jag i Pocketlovers tre på tre-utmaning där jag läser första delen ur tre populära trilogier/bokserier. E.L. James' 50 Shades-trilogi är populär och jag vet inte vad jag kan säga som inte redan är sagt.

Vad som började som Twilight-fanfiction arbetades om, såldes och såldes i miljoner exemplar. I skrivande stund går vi in på ännu ett varv av diskussionen om vem som ska spela den snygga, stormrika och (i femtio nyanser) störda Christian Grey i filmversionen.

Första boken handlar om universitetsstudenten Ana som hoppar in för sin kompis för att intervjua Christian Grey för skoltidningen. Hoppar in är väl förresten fel, snubblar in passar kanske bättre (när jag först läste ett utdrag ur boken visste jag inte om Twilight-kopplingen, men den blev ju uppenbar där) och Christian Grey finner det tydligen oemotståndligt för han söker upp henne igen och vill inleda någon sorts förhållande. Efter hans schema, regler och böjelser. Och eftersom Ana vill ha Christian går hon väl med på nästan allt?

Ja, så has det en massa sex och förhandlas om kontrakt och regler. När reglerna dyker upp för andra gången tänker jag att de väl kunnat stoppas i ett appendix och när de kommer en tredje gång har jag börjat skumläsa för längesedan. Ja, jag skumläste stora delar av boken. För den är ju så tråkig? Jag blev varken särskilt upprörd eller särskilt upphetsad. Nej, allra mest blev jag uttråkad. Är folk så sugna på att läsa om sex att de står ut med att det är så tråkigt? Jag har inget emot att läsa om sex, men här var ju inte ens sexet så kul och resten rent ut sagt outhärdligt.

Jag var inte intresserad av Ana och Christians übertrista mailkonversationer (han ger henne en superproffsig bärbar dator och en Blackberry så att de kan upprätthålla en konstant mailväxling och, ny parentes följt av stort frågetecken, Ana har genomgått en hel universitetsutbildning i ett nutida USA men beter sig som mail och datorer är något häpnadsväckande?). Jag var inte intresserad av Christians "mystiska" jobbkonversationer som kanske kanske inte leder någonstans i kommande böcker. Jag var helt enkelt inte intresserad av Ana och Christian.

Jag är väldigt glad att jag inte valde som utmaning att läsa alla tre delar, för när Anas undermedvetna metaforiskt skriker åt henne att sluta, hålla sig borta från Christian Grey, skriker mitt att jag ska hålla mig borta från vidare läsning. Jag klarade en del, men life's too short, ni vet. Bättre böcker framöver!

----------------------------------------
författare och förlag: E.L. James och Norstedts
följs av: Femtio nyanser av mörker och Femtio nyanser av frihet
jag fick nys om boken genom: en twitterkonversation mellan Sarah Dessen och John Green var, otippat nog, det som först fick mig att sätta mig in i vad det var fråga om, men jag skyller inte på dem
mitt exemplar: fick jag i födelsedagspresent ("Nu fyller du 26 - dags att börja med vuxenböcker!") 

fredag 4 oktober 2013

Bokbloggsjerka 4-7 oktober: bokmiljöer att längta till

I veckans upplaga av bokbloggsjerkan ber Annika oss berätta om bokmiljöer, fiktiva eller verkliga, vi antingen besökt eller skulle vilja besöka.

Egentligen har jag inte läst någon av de här författarna på många år, men ändå är det dem jag tackar och skyller på när jag grips av plötslig längtan till de brittiska öarna.

Rosamunde Pilchers Skottland. Torvbrasor i dragiga gamla hus och vandringar på ljungheder. Vykortsvackra landskap och regn. Så fantastiska höstböcker dessutom! Samma Pilcher får mig också att längta till Cornwall. Branta små byar och svindlande landsvägar. Havet utanför köksfönstret.

*försvinner en stund i Googles bildsök*

Och så är det Irland. Maeve Binchy, som inte längre finns med oss, med sina varma skildringar av ett myller av intressanta karaktärer. Och Nora Roberts romantiska bild av västra Irland. Tänk att bo på Briannas B&B från Född ur kylan eller hänga en kväll på syskonen Gallaghers pub från ädelstenstrilogin.

I en helt annan ände av skalan - och i en helt annan jerkfråga - finns de miljöer som är en så fascinerande och levande del av boken, men som man inte vill besöka. Till exempel Piombino i Silvia Avallones Stål som ger en annan bild än den man brukar få när någon säger Toscana. Eller den inskränkta håla i amerikanska södern som så kraftigt färgar Lauren Myracles Shine.

På tal om Nora Roberts (som jag slukade i tonåren men sen tröttnade på) har jag plötsligt blivit sugen på att läsa henne igen. Det beroende på att jag först såg på bibliotekets webbplats att hennes nya bok (det finns väl alltid en ny bok av Nora Roberts?) var nyinköpt och sen läste att hon ska vara med i veckans Babel. Så nu vill jag ställa mig i den redan långa reservationskön, titta på Babel för första gången på länge och så drömma om Irland förstås.



onsdag 2 oktober 2013

Vill läsa! Mer australisk YA

Ibland läser man en bokrecension som är så kärleksfull att man går från "aldrig hört talas om" till "vill läsa!" på den tid det tar att läsa blogginlägget. Så var det i somras när jag tittade in på den australiska bokbloggen inkcrush där Nomes recenserade Wildlife. Jag kan inte ens försöka förklara vad boken handlar om, men läsa den, det vill jag. Om man tittar noga på omslaget ser man dessutom att Melina Marchetta blurbat
"A beautifully crafted novel with achingly real characters that I couldn't get out of my head".
Det är ord som får det att bubbla av nyfikenhet och fingertopparna kliar av köplust.


Och eftersom karaktärer från författaren Fiona Woods tidigare bok, Six Impossible Things, dyker upp vill jag naturligtvis läsa den också.

"Fourteen year old nerd-boy Dan Cereill is not quite coping with a reversal of family fortune, moving house, new school hell, a mother with a failing wedding cake business, a just-out gay dad, and an impossible crush on Estelle, the girl next door. His life is a mess, but for now he's narrowed it down to just six impossible things..." 


Jag är alltid på jakt efter nya australiska bokförälskelser och jag hoppas att Fiona Wood kan bidra!

Hej oktober!

Jag har visst inte skrivit så vansinnigt många inlägg sen jag sa hej till september? Nyfödda rutiner rubbas så lätt av resor och medföljande bestyr. Skyller jag på och går vidare. Förhoppningen är att blogga mer i oktober, enligt schema eller utan schema - det får vi se. Tanken är också att jag ska berätta att den här bloggen existerar, det blir ju liksom lite roligare då.

Under september hann jag med åtta böcker, bland annat Mörka platser som det var tänkt. Jag lyckades läsa en av böckerna från förra årets bokmässa innan jag besökte årets (där jag köpte på mig fyra nya) och det får ses som godkänt. Dessutom blev båda recensionsexemplaren utlästa och jag klarade av den första tredjedelen av höstens "tre på tre"-utmaning som Pocketlover står bakom. Där har jag alltså valt att läsa första boken ur tre populära serier. Först ut var Torka aldrig tårar utan handskar och i oktober ska jag läsa Femtio nyanser av honom.

Den här månaden ser jag också fram emot att läsa Låt vargarna komma som det kommer att skrivas mycket om i bokbloggarsverige (om det inte redan gjorts) och eventuellt blir det en  bokresa down under för jag har ägnat dagen åt att sukta efter australisk YA. Annars får det gärna bli något av årets köp från bokmässa (eller från den förra, hm...), till exempel A.S. Kings Please Ignore Vera Dietz.

Men högst upp på "Läser sen"-listan står faktiskt Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru som är boken Nelly pushar för i sin bokklubb. Tidsresor gör mig sjukt förvirrad, men jag ska ge det en chans. (Tidsresenären är tydligen bibliotekarie också?)

tisdag 1 oktober 2013

Om en bok: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken

Första boken i Jonas Gardells dramadokumentärtrilogi om tiden då aids kom till världen, Sverige och Stockholm. Om människorna. Män som älskade och ville älskas av andra män. Män som ville kunna vara homosexuella och dricka kaffe. Män som sammanstrålade i Stockholm, på flykt från sina barndomsorter, på flykt från det förflutna, med huvudstaden som lekplats.

Jag läser sällan boken efter att ha sett filmen, eller i det här fallet TV-serien. (Har det ens hänt sedan Sagan om ringen?) Och det känns konstigt. Björn Kjellmans berättarröst i mina öron när jag läser. Simon J Bergers Paul som lyser igenom i varje replik. Scener som är lika raka som scenanvisningar. Benjamin som trycker handflatan mot den nytvättade glasrutan. Vissa saker som förstärks, som den enorma kärleken mellan Benjamin och hans pappa. Faktautvikningarna. Komma-ut-idealet och brytningen med det gamla när en stolt HBTQ-rörelse växte fram och ville ta plats.

Det finns en rakhet, en saklighet, som berör och vissa rader är så oerhört träffande.
När han går in i dödskampens sista skede, och han helt slutat äta och dricka, tar det honom ändå tolv dygn att dö. Tolv dygn innan hans envisa hjärta slutar slå.
I centrum finns Rasmus och Benjamin. När de möts. Åh. Hur Benjamin är så säker på att allt kommer förändras. Hur beslutsam. Trots att det innebär slutet på allt han känt och allt han varit. Det finns ingenting annat. Och man hoppas så att det ska gå bra för dem men vet...

"Vilket håll ska du åt då?" frågar Rasmus. "Spelar det nån roll? Samma som du," säger Benjamin.

Men tycker jag att det är fantastiskt? Nej, på något sätt inte. Jag förstår hur betydelsefullt det är. Hur det berättas om något som tidigare varit oberättat. Men jag kommer ändå inte hela vägen till toppen och jag vet inte om jag kommer att läsa vidare. Kanske. Men det är ingenting jag kastar mig över på en gång.

-----------------------------------
författare och förlag: Jonas Gardell och Norstedts
följs av: TATUH 2. Sjukdomen och TATUH 3. Döden
jag fick nys om boken genom: att vara vid liv
mitt exemplar: lånade jag som e-bok via Götabiblioteken