onsdag 22 oktober 2014

En enkät istället för de där inläggen som snurrar i huvudet men inte blir skrivna

Jag såg att Sofia svarat på en enkät som inte såg alltför krävande ut och tänkte att jag kunde göra det samma. Så här är senaste

boken jag läste ut? The Outsiders.

boken jag påbörjade? Finnikin of the Rock. Knappt 30 sidor kvar.

bokbeställningen? JAG MINNS INTE! Eller jo, jag beställde Landline i en fysisk bokhandel så att jag kunde köpa den där. Det var i juli. (Jag har fortfarande inte läst den.)

bibliotekslånet? En hel hög varav jag har kvar att läsa Laurie Halse Andersons Twisted och Lauren Myracles ttyl. (Jag har börjat skjuta upp läsningen av mina biblioteksböcker till sista minuten.)

serien jag blev nyfiken på? How to get away with murder har lyckats väldigt bra med sin marknadsföring i sociala medier (Hej Jack Falahee, jag har sett dig giffad på tumblr väldigt många gånger men hur är resten av serien?)

filmen jag såg? Hitta Nemo. För första gången. För några veckor sen. Ja, jag vet.

filmen jag blev nyfiken på? Bamse och tjuvstaden. Den har gått på bio sedan januari. Det gör mig nyfiken.

boken jag dreglade efter? förmodligen Wildlife men också Girl Defective. Australisk YA som omtalas positivt av Melina Marchetta får mig alltid att dregla.


måndag 6 oktober 2014

Om en bok: The Outsiders


When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house, I had only two things on my mind: Paul Newman and a ride home.

Det är första meningen i S. E. Hintons moderna klassiker The Outsiders. Är det inte en fin första mening?

Nu skulle man kunna tro att jag inte läste mer, men det gjorde jag. Mest för att den dök upp i Fangirl ska villigt erkännas.

Jag tar med mig hur mycket de älskade varandra. Hur de var vänner, bröder, en familj, som höll ihop snarare än ett gäng värstingar. Ponyboy. Sodapop. Darry. Steve. Two-Bit. Dally. Johnny.

Nu vill jag se filmen.

Det här inlägget är en del av experimentet "ofullständiga och lösryckta boktankar". Mycket nöje!

torsdag 2 oktober 2014

Om en bok: Konsten att ha sjukt låga förväntningar

"Om inte omvärlden fuckar upp, gör det själv" är uppmaningen på omslaget till Åsa Asptjärns bok. Huvudpersonen Emanuel tar den till sitt hjärta och fuckar upp. Gång på gång på gång på gång. Aldrig särskilt allvarligt. Eller jo. Ganska allvarligt. Och jag skrämmer mig själv med hur lite jag känner med honom. Jag vill bara gömma ansiktet i händerna och sucka över honom. Trots att jag själv gjort mig skyldig till några av dessa uppfuckanden. Eller kanske just därför.

Läs recensioner av boken hos:

Det här inlägget är en del av experimentet "ofullständiga och lösryckta boktankar". Mycket nöje!