torsdag 31 december 2015

N och så vidare

Alla utvilade? Då tar vi andra delen av alfabetet! (spoiler alert: det slutar med Ö)

Nästa år ska jag minsann läsa mer och blogga mer och haka på fler läsutmaningar och inte använda så många och i meningar. Läs vidare under Ä.

Orienteringsbok. Jag var med Sara på O-ringen i somras och eftersom jag inte orienterar själv och orientering inte är så jättekul som publiksport när det inte är citysprint hade jag förstås med mig en bok. För att packa lätt och också för att jag visste att den förmodligen inte skulle bli läst annars valde jag Miss Brodies bästa år. Som jag läste väldigt långsamt. Som fick följa med hem från orienteringen och upp på fotbollsläktare där en man frågade vad jag läste och om det var en modern klassiker såsom den utgav sig för att vara. Jag svarade att den var konstig så kanske. Men den är inte så konstig. Bara en smula trist? Och repetitiv vilket jag ofta kan uppskatta som stilgrepp, men inte alltid. Inte precis Mona Lisas leende. Men jag läste ut den. Hurra, hurra!


Paper Towns. Var jag på bio två hela gånger i år och såg två filmatiseringar av amerikanska ungdomsböcker? Japp. Görs det ens ungdomsfilmer som inte har litterär förlaga? (Filmen? Den var bra. Mitt biosällskap lämnade salongen frustrerad och jag vet inte om det gått över än.)

Quintana of Charyn. Jag läste ut The Lumatere Chronicles i år och jag vill skriva ett inlägg om det. Någon gång. Marchetta fick mig att läsa fantasy. Hennes karaktärer är som alltid fantastiska och även om det inte är Jellicoe och dumt att jämföra så når de här böckerna ibland den nivån och känslan för mig. I både humorn och smärtan.

Recensioner. Jag skrev faktiskt fem! Nu kallar jag dem ju inte recensioner, men något åt det hållet. Jag berättade om böcker jag läst. Hurra, hurra igen!

Slurp. Någon använde eller myntade begreppet slurpböcker i samma veva som jag slurpade i mig Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for Burn-trilogi i somras. Tre dagar i värmen på balkongen så var den slurpad och glömd. Just inget som stannade kvar, men underhållande och så skönt att bara läsaläsaläsa.

TV-serier. Jag följer nästan inga serier längre. I samband med att min gamla dator dog förra året tappade jag greppet om de flesta serier jag brukade streama och sen orkade jag inte riktigt bry mig. Men i år fick jag för mig att titta ikapp Nashville (men sen har jag inte sett något av nya säsongen) och The Good Wife som jag följer på svensk TV nu. Dessutom råkade jag plocka upp Homeland som jag övergav när Claire Danes och Rupert Friend var så dåliga på att hålla i kaffemuggar. Vad borde jag titta på?

Uppkastningar. Vi behöver inte prata så mycket om det, men vinterkräksjukan är ungefär lika rolig som den låter.

Vad gör man inte. Om Burn for Burn inte stannade kvar så gjorde Maja Hjertzells bok det desto mer. Så liten och välpackad med drama.

Walking in the wind/What a feeling/Wolves

X (vad annat finns det att göra åt X? vem tyckte att X var en bra idé?)

Ystad. Jag tror inte att jag någonsin läst något av Henning Mankell, men jag har definitivt sett några Wallanderfilmer och smakat på Wallanderbakelsen från Ystad och när hans namn var en av världstrenderna på twitter och den enda förklaringen kunde vara att han dött kändes det märkligt tungt.

Zaaayyyn. Nej, jag vet inte. Z är också en svår bokstav. Men vissa historier får du aldrig höra och det är frustrerande och fascinerande.

Ångern/ångesten som infinner sig ögonblicket efter att du impulsivt hackat av dig lite väl mycket hår och gett dig själv en lite väl kort lugg framför badrumsspegeln. Men såhär två veckor senare känns det okej.

Äh, jag tänker inte lova några stora saker inför det nya året. Kommer jag upp i 17 inlägg som jag märkligt nog gjort både 2013, -14 och -15 så är väl det alldeles lysande. Men jag ska försöka öka min närvaro lite. Det är ju kul här.

Önskar er alla ett gott nytt år fyllt av läsning och annat som ni tycker om! Vi ses 2016!

A - M

Ja, jag tänker göra någon slags sammanfattning trots att jag knappt varit närvarande i år. Min blogg - mina regler et cetera. När Linda sätter ihop alfabetsövningar är jag med.

Achilles får vänta till nästa år. Jag köpte The Song of Achilles under våren efter att ha läst mycket om den, men den har liksom blivit liggande så där som böcker kan bli. Grekiska epos låter inte som min vanliga tekopp, men jag är beredd att ge den här prisade versionen en chans. Någon gång.

Blöjbyten var ingenting jag förväntat mig skulle bli en del av min tillvaro i år eller någonsin. Men jag har haft förmånen att hänga mycket med mina små och stora syskonbarn i år och det inkluderar blöjbyten och matning och läggning och läxläsning och Babblarna och Tickety Toc och Lego Ninjago och Mario Kart. Tyvärr på tok för lite bokläsning, men det får vi jobba på.

Confessions of an angry girl är första boken i en trilogi jag förmodligen inte kommer att läsa vidare i om jag inte snubblar över den på något bibliotek. Huvudpersonen har förlorat sin pappa i krig och är arg men inte stereotypt arg utan mer filterlös i vissa situationer. Jag fastnade inte tillräckligt för karaktärerna för att vilja läsa vidare. Ingen ny Jessica Darling.

Dessen är Dessen. Jag läste Saint Anything. Jag tyckte om Saint Anything. Jag har liksom inte mycket mer att säga om Saint Anything.

Ekorrar brukar sällan komma till tals, men i Sandy Halls A Little Something Different var just en sådan en av de många berättarna. Boken är en kort och supergullig bagatell om ett par på college som inte är ett par men som alla tycker borde bli det. "Alla" inkluderar alltså en ekorre, men också en busschaufför, deras kompisar, deras lärare i kreativt skrivande...

Fic. Det var mycket sånt. Mer om det en annan dag.

Gone Girl. Jag läste den till slut och tyckte att jag undvikit spoilers rätt så bra. Men när en bok hunnit bli några år och dessutom filmatiserats och uppmärksammats i galasvängen är det svårt att undvika helt. Så boken var bra, men hade kanske vunnit på att ha kvar vissa överraskningsmoment.

Halvlästa. Jag började på Sommaren utan regn i både pappersformat och i plattan men kom inte förbi första dagen tror jag. Trots det tyckte jag om det jag läste och vill plocka upp den igen. Någon gång.

IFK vann Allsvenskan och jag har nog inte greppat det riktigt. Kul, javisst, men jag är mer van vid att nästan åka ur eller harva åratal i Superettan så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Skönt då att Chelsea går så katastrofalt dåligt den här säsongen för att väga upp situationen.

Julboken var även denna jul tänkt att bli Rainbow Rowells Landline, men precis som förra året förblev den oläst. Den måste ju inte nödvändigtvis läsas vid jul, men vi ska väl inte bli jätteförvånade om den hänger med ett år till. (Den är min tredje Harry Potter.)

Konstnärliga är tvillingarna i Jandy Nelsons Jag ger dig solen som jag nog får säga är min favoritbok bland de jag läst i år. Ibland bara känner du på en gång att det är en bra bok. Inte för att du hört alla säga det, vilket var fallet den här gången, utan för att du bara känner det. Nelsons språk är lysande och Noah och Jude är kanske de enda karaktärer från i år jag fortfarande minns namnen på. Deras trasiga relation och allt de förstört och vad som går att laga berättas så hjärtskärande och vibrerande.

Långlån. Jag lånade Sarah Waters Ficktjuven av Malin i somras när jag behövde bussläsning och har läst i den lite då och då under hösten. Tanken är att jag ska läsa ut den i år och det såg ljust ut för några dagar sen, men nu är det mindre än åtta timmar kvar och 150 sidor att läsa och jag borde verkligen avsluta det här inlägget. Lyckligtvis är det inga förseningsavgifter i Malins bibliotek, men hon kan ju ändå få tillbaka sin bok. Någon gång.

Mockingjay. Jag grät inte. Trots all död och trots att det var slutet på en era. Men det var nära där med Katniss och Smörblomma. (Visst heter katten så? Det bara dök upp så vi kör på det.)

Kan vi ta en paus här? Måste det vara a - ö på en gång? Nej. Min blogg - mina regler et cetera. Fortsätter om en stund.

måndag 28 december 2015

The Impossible Knife of Memory

av Laurie Halse Anderson

Det där var allt jag åstadkom i ett utkast från augusti. Boktitel och författare. Hmmm...

Kan jag fylla på med något mer?

Laurie Halse Anderson skriver både historiska (ungdoms)romaner som jag inte läst och contempo som inte ryggar för tyngre ämnen. Våldtäkt i Speak/Säg något och ätstörningar i Wintergirls (som inte finns på svenska?) och nu hur det kan vara att leva med någon med posttraumatiskt stressyndrom.

En bra och läsvärd bok om Hayley som tvingas ta ett stort ansvar för att hålla ihop livet när hennes pappa inte alltid kan eftersom han är skakad och skadad av sina minnen från krig. Och Hayley har egna minnen som skär igenom tillvaron. Minnen av en okonventionell uppväxt och av människor som funnits där men inte finns där längre. Samtidigt försöker hon skapa nya minnen och ett eget liv, eller snarare försöker de nya människorna i hennes liv göra det med henne medan hon är något motsträvig.

Jag är inte helt överens med titeln även om jag tycker att den är fin. Också fin på svenska, Skärvor av minnen.

eeeeehhhhh

Hur tråkigt var inte det här? Ursäkta mig, jag är mer än en smula rostig och det är snart ett år sen jag läste TIKOM men tydligen ville jag ändå nämna att jag läst den. Gör dig själv en tjänst och läs andra recensioner för att få en bättre känsla för boken. Till exempel Johannas.


lördag 26 december 2015

Boxing Day - Hej!

Jag tog en paus från all annandagsfotboll och fick för mig att uppdatera vad jag läser just nu och planerar att läsa sen. När det var gjort fick jag för mig att kolla mina utkast och såg att jag hade ett opublicerat (och knappt påbörjat) inlägg om The Impossible Knife of Memory. Av någon anledning bestämde jag mig för att fortsätta på det. Och det blev något. Inte något särskilt intressant eller bra. Men något. En text.

Som känns konstig att lägga upp nu så jag har schemalagt den till måndag.

Istället skriver jag ett litet hej. Hoppas ni haft det fint i julhelgen och fått bokiga presenter och/eller lästid. Jag låg och läste nästan hela dagen igår och det var ljuvligt och alldeles för längesen. Dessutom fick jag en sån där smart liten läslampa som du kan fästa i boken/läsplattan. Kommer att vara bra vid kommande stormar och strömavbrott om inte annat.

Ser fram emot alla årsbästalistor som väl dyker upp i bokbloggarvärlden inom kort! Jag behöver få veta vad jag missat och vad jag borde satsa på att läsa ikapp när det nya året fyller på med nya böcker.

tisdag 25 augusti 2015

obekväm

Obekväm var något av ett ledord när jag läste Sara Beischers Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Obekväm för att det var så mycket kropp, så mycket tonår, så mycket högstadieklibb och så nära men ändå inte.

Det finns delar av Claras arbetarklassuppväxt jag känner igen så väl att jag tänker att vi är en och samma. Därför blev det mycket jämförelse och till slut vägde tillfällena där vi skiljer oss åt tyngre. Så där var det inte. I betydelsen "så där var det inte för mig". Eftersom jag valde andra vägar. Precis som Clara och Breken i den här boken väljer olika metoder för att hantera sitt utanförskap, passa in och bryta sig loss. Det finns rätt sätt att bryta sig loss och vara annorlunda och det finns fel.

Huvuddelen av Det finns råttor är Claras högstadietid. Det var inte vad jag väntade mig när jag läste baksidestexten. Jag väntade mig mer av vuxna Clara vars liv blev så förvirrat av att se den där killen som spelade en roll i hennes liv en gång. Men vuxna Clara är bara där i början för att berätta att det är en vuxenbok. Annars skulle jag säga att det är en ungdomsbok av det skitigare slaget. Eller kanske inte. Gränserna är suddiga. Den uppdaterade baksidestexten speglar boken bättre.

Det finns råttor är Claras högstadietid och Claras högstadietid är den ständiga kampen för att passa in, vara rätt, inte sticka ut. Skratta inte för högt, var inte för smart, ha rätt kläder vid rätt tid och köp rätt present. Ändå, eller just därför, dras hon till den nya killen som är helt fel på alla sätt. Men de är aldrig ett alternativ. Hon och han som ett de.

Så jag var obekväm och förvirrad och boken var inte vad jag trodde men jag tror att jag förstod ändå och om inte slängde Beischer in Hjalmar Söderberg och Creep för att sammanfatta allt.


torsdag 13 augusti 2015

Den här boken har bra kapitelslut

"Den här boken" är Everything leads to you. Och den har bra kapitelslut. Det kan vara ett något udda omdöme, men det var något som slog mig när jag läste och som jag fortfarande minns så jag vill börja i den änden. Om jag vore Boktjuven skulle det vara mitt "vad jag vill stjäla". Nina LaCours kapitelslut i Everything leads to you. Vissa har den där känslan som jag bäst kan förklara som Dessen-sk. Och de ligger på en perfekt cliffhangernivå som får mig att läsa vidare.

Det är inte en extremt spännande bok med cliffhangers på det viset, men visst är det inledningsvis ett mysterium. Det är sommaren efter studenten och tanken är att Emi ska hänga med bästa kompisen innan de splittras till hösten, hitta den perfekta soffan för en filmscen hon inreder och förhoppningsvis släppa sitt ex. Men jakten på soffan leder till en loppis efter en avliden filmstjärna och där råkar hon hitta ett brev som aldrig skickats. När hon läser det tar sommaren en annan vändning. Hur mycket kan hon inte föreställa sig. Hon bestämmer sig för att hitta personen brevet var ämnat för och den jakten leder henne via olika stopp till slut till Ava.

För en person som mest skummar miljöbeskrivningar är det inte helt lätt att läsa en bok som är så visuell. Jag har alltid problem med att måla upp bilden framför mig, men det är Emis jobb och en naturlig del av boken och jag lär mig. Hon får ansvaret för att hitta och skapa miljöer för en liten indiefilm (coolt sommarjobb!) och har öga för detaljer och omgivningar som skapar rätt känsla för filmen. Det är stressigt och hon har en minimal budget att jobba med, men hon är precis där hon vill vara.

Och hon är där med Ava vars liv förändras radikalt. Lite bildligt nagelbitande när jag tror att det ska spåra ur, men mest en känsla av wow över hur Emi bidrar till förändringen.

Fiiiiiiin bok. Och kapitelsluten. Notera gärna kapitelsluten.


lördag 1 augusti 2015

Jag och min favoritbok

ugh. När jag skulle skriva rubriken insåg jag att jag glömt "jag"-delen av dagens uppgift. Låtsas att jag är ett rosa lakan.



Sen är det inte säkert att Kärlekens historia är min favoritbok. Jag vet bara att jag tyckte så väldigt mycket om den. Så mycket att jag köpte den efter att ha läst den. Men fråga inte vad den handlar om. För jag har verkligen ingen aning. Är det inte märkligt hur man kan älska något så mycket och ändå glömma?


fredag 3 juli 2015

Vi låtsas att det här är superoriginellt men egentligen är det #sommarläsning

Jag tänkte verkligen inte göra det här. Men jag gjorde en enorm kraftansträngning och betade av olästa blogginlägg och det är Kulturkollos #sommarläsning hit och enkäter dit så okej. Jag kände mig taggad. Av OARYA. Jag gör det.
Och naturligtvis är det superoriginellt för det är mina svar och du hittar dem bara här! Exklusivt!

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Efter att ha avslutat Gone Girl i förrgår och läst ut en hel bok igår känner jag att fem böcker inte är någon omöjlighet! famous last words hrmhrmhrm Jag har fortfarande Saint Anything, a.k.a. Sarah Dessens nya, kvar att läsa två månader efter att den kom ut. Det är en. Quintana of Charyn! The Song of Achilles. Since You've Been Gone. Sommaren utan regn. 

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Egentligen hade jag tänkt läsa något helt annat. Jag var inte så himla sugen på Han/Vivian-samarbetet Burn for Burn. Ändå plockade jag upp första boken igår, tog med mig ut (varmt! hjälp! dumt!) och läste ut hela på en dag. Det var ungefär 10 ord per sida och syndigt lättläst men oj så skoj att läsa ut en hel bok på en dag.
Men nu måste jag helt plötsligt läsa uppföljarna i helgen eftersom de ska tillbaka till biblioteket? Halvsugen + måste ta tag i = vi får se hur det går. Andra boken är på över 500 sidor. (Jag har inte tid att skriva det här blogginlägget.)

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
Fick reklam från Viking Line häromdagen och plötsligt vill jag dagskryssa till Åland och tillbringa hela resan med en bok på däck. Men kryssningar är väl bara fulla människor och/eller barnfamiljer? Inte bästa stället att läsa på i sommar? Kan vi åka på läskryssning?

4. Handen på <3, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
Balkongen. På förmiddagen när det inte är för varmt. På kvällen när det inte är för varmt. Tydligen också mitt på dagen när det egentligen är för varmt. I alla fall de här dagarna. Och sängen. Alltid sängen.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Kanske Quintana? Eller Vi är alla helt utom oss? Efter att ha sett titeln och omslaget i några månader läste jag till slut en beskrivning och nu tänker jag plötsligt att jag vill läsa och att den kan vara jättebra. (Den har "apor" som ämnesord?)

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Meh. Jag vet inte. Men Frankie har kommit på svenska. Finnikin har kommit på svenska. Två bra förslag. Läs annars något du inte visste att du ville läsa. Något du inte planerat att läsa. Överraska dig själv.
Ett folk utan land kan vara en sån bok om du är av min sort. Sorten som säger "ugh, en bok med kartor" och "jag läser inte fantasy". För det är inte fantasy. Inte så farligt i alla fall. Det är mest en berättelse om vad som gör oss till människor. Och det är Marchetta.

7. Strand eller hängmatta?
En sån där superstabil hängmatta på ben två decimeter över golvet/marken? Möjligtvis. En sån där strand utan folk? Ja.

8. Deckare eller roman?
Har det kommit ut några nya, hitintills oupptäckta Agatha Christie? Om inte...

9.Favoritgenre?
zzzz....

10. Tagga 3 andra!
Det stör mig så mycket när folk är för lata att göra det här. "Jag vet inte vem som gjort den", "Det känns som att alla redan har", "Jag taggar ALLA!" etc. etc. Det handlar om att länka till andra bloggar. Visa uppskattning. Jag är intresserad av vad du har att säga. Ge dem nya läsare. Men just nu är jag en kombination av "jag vet inte vem" & "alla har redan" eftersom jag sett så många göra den, men inte riktigt läst och lagt på minnet.

Så om du har svarat på den här enkäten, berätta och länka i en kommentar så lovar jag att läsa, kommentera och länka ditt inlägg här sedan. Om du inte har gjort enkäten men plötsligt känner att du vill - GÖR DET! Jag taggar ALLA!

Nu måste jag gå och läsa.

måndag 25 maj 2015

Jag läser inte YA men...

... den här har kommit nu.


Intressant hur SARAH DESSEN är det stora medan titeln mer är en parentes. Men det är ju lite så det är. Jag pratar oftare om "en ny Dessen" än jag använder titeln. Som alltså är Saint Anything den här gången. Jag har inte börjat läsa än men allt jag hört är att jag kommer att bli hungrig.

... och mitt senaste bibliotekslån är


Confessions of an Angry Girl är första delen i en trilogi av Louise Rozett. Jag läste om den på en australisk blogg så jag trodde att det var australisk YA(Y!), men den verkar vara amerikansk. Vilket är okej det också. Tänker mig att det kan vara något i stil med E. Lockharts Ruby Oliver-böcker eller Jessica Darling? Det är väl vad jag hoppas i alla fall.

Samtidigt impulslånade jag Siobhan Vivians och Jenny Hans hämndtrilogi (Burn for Burn etc.) eftersom alla delar fanns inne. Det verkade dumt att låta bli. Jag har tidigare läst och gillat Vivians Not that kind of girl och Han... Älskade ju första böckerna i sommartrilogin, i synnerhet tvåan. Not so much sista boken och blev besviken på To All the Boys... förra året så plockar nog inte upp uppföljaren som kommer nu. Jag vet inte riktigt var jag har henne. Ska testa det här samarbetet.


Köttbitar

Jag blev just ombedd att identifiera köttbitar för att bevisa att jag inte är en robot. När blev det en grej?

söndag 24 maj 2015

Jag och YA

I mitt senaste inlägg nämnde jag att YA och jag inte riktigt varit på samma våglängd på sistone vilket Malin snappade upp och frågade om i en kommentar. Hur kommer det sig egentligen?

Jag vet inte riktigt, men vi kan ju gräva i saken.

Först skulle jag vilja lyfta fram två böcker som jag sett lite som milstolpar i den här nedåtgående trenden. Det började med Going Vintage. Eller kanske slutade det med Going Vintage. Det var hur som helst en ganska tydlig vändpunkt. I min recension skrev jag rakt ut: "Här är en bok som fick mig att tröttna på YA." Den var inte dålig. Den var helt okej. Men jag var plötsligt färdig med "helt okej". Jag ville inte längre lägga pengar, tid och energi på "helt okej". Jag ville läsa "riktigt bra böcker".

Efter Going Vintage satsade jag därför på säkra kort. Namn som Jaclyn Moriarty, E. Lockhart, Rainbow Rowell, Gayle Forman... Författare jag visste att jag gillade. Stoppade in några varmt rekommenderade böcker som Lisa Schroeders Chasing Brooklyn. Men trots att jag läste bra böcker var det fortfarande något som kändes off. Jag läste Låt vargarna komma i den vevan. En riktigt bra bok. Men ändå... Inte riktigt.

Nästa milstolpe blev Please Ignore Vera Dietz. En riktigt bra bok det också. Kritikerrosad, prisbelönad... Riktigt bra. Välskriven. Jag gillade speciellt relationen mellan Vera och pappan, inte minst i samtalen med terapeuten, och Vera var intressant. Men boken fick mig inte riktigt att känna något. Och det är ju därför jag läser. För att känna. Böcker som får mig att gråta är de absolut bästa böckerna. Men också förälskelsepirret i magen när karaktärerna faller för varandra. Min egen puls som höjs när jag faller för boken.

Var fanns alla riktigt bra böcker som samtidigt gav mig allt det där? Eller var det inte böckerna över huvud taget? Efter ännu en avtrubbad läsupplevelse kanske det var dags att inse att felet inte låg hos böckerna. Kanske var det så att jag inte mådde så bra. Kanske behövde jag de breda penseldragen för att känna något. Och de "riktigt bra böckerna" finlirade med sina tunna penslar och nådde inte riktigt fram. Så jag hamnade i ett läge där det kändes som slöseri att läsa de riktigt bra böckerna eftersom jag inte kunde ta dem till mig samtidigt som vanlig, helt okej YA tappat sin dragningskraft.

Jag läser fortfarande YA, men inte alls i samma utsträckning. Jag ögnar bokbloggar, läser baksidestexter och kollar Boktyckes inlägg om veckans nya böcker men det spritter sällan till. För tre år sen hade jag säkert klickat hem Kasie West och åtminstone en tredjedel av vårens contempoböcker i den här taggen. Nu är jag inte alls lika benägen att prova nya namn eller dras till ännu en bok av typen "tjej möter kille, de har båda mörka hemligheter/sorger i bagaget men hittar fram till varandra, hjälper varandra vidare och blir kära". Varken "för läsare som gillar John Green och Rainbow Rowell" eller "för läsare som gillar Sarah Dessen" är säljande argument längre.

Är det hos mig felet ligger? Är det bara så att jag är klar med YA precis som jag en gång var färdig med Kitty Drew och kärleksromaner och Agatha Christie? Blev jag mätt? Är det böckerna? Har YA blivit drastiskt sämre? Guldkornen blivit färre? Jag tror ju inte det och om ni läst ända hit så får ni hemskt gärna tipsa om YA i kommentarerna. Både riktigt bra och helt okej.

(Det här bloggandet var ju ganska kul. Kanske provar igen snart.)

måndag 4 maj 2015

senast - nu - snart

Jag kommer fortfarande ihåg mitt lösenord!!! Men det är lika förvånande varje gång.

Istället för att bara uppdatera vad jag läser just nu och vill läsa sen (har jag tänkt läsa May we be forgiven i May/maj de senaste två-tre åren? ja, förmodligen) tänkte jag skriva några rader.

Den senaste boken jag läste var Liane Moriartys debutroman Tre önskningar. Det kommer kanske någon sorts recension av den senare, men jag kan säga några andra saker. Främsta anledningen till att jag läste den var att jag gillar Lianes syster, Jaclyn Moriarty. Något märklig anledning, men ändå passande när boken handlar om systrar. I efterhand har jag sett att hon är ganska stor på egen hand med flera titlar på New York Times pocketlista.. Hennes senaste på svenska, Öppnas i händelse av min död, kom ut nu i vår och har närmare 100 reservationer på biblioteket. (Betydligt färre på engelska om man har den möjligheten.)

Just nu läser jag A Little Something Different av Sandy Hall och den är så fruktansvärt gullig än så länge. Ungefär en miljard berättare (inklusive en ekorre och en parkbänk) berättar om Gabe och Lea och väntar på att de ska gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone prata med varandra. Ska det vara så svårt???

Snart, det vill säga imorgon, kommer Sarah Dessens nya bok!!! Jag och YA har inte varit på samma våglängd på ett tag och jag har inte läst Dessen sedan The Moon and More kom ut för två år sen. Vill jag ändå läsa Saint Anything? Jappjappjapp. Men jag kanske har tålamod nog att vänta hem ett pappersexemplar istället för att klicka hem eboken. Säger jag nu men vi får se hur det känns imorgon.

Apropå pappersexemplar skulle det vara bra om jag kunde vänta med Saint Anything för jag har nära 600 sidor Froi of the Exiles att ta mig igenom. Jag läser nästan uteslutande på läsplattan nu så tegelstensformatet är en utmaning. Dessutom är det fantasy med kartor så jag knotar lite extra även om jag ju läste Finnikin of the Rock utan några större problem. (Är inte Ett folk utan land en strålande fin titel när Gilla nu gett ut den på svenska?)

Hej förresten! Hoppas ni har en fin (läs)vår!


tisdag 10 mars 2015

De som blev kvar

Bok: THE LEFTOVERS
Anledningar att inte gilla: en stor del av jordens befolkning går plötsligt upp i rök. Bara så där. Utan förklaring. Nothankyou.
Men jag gillar ju författaren: Tom Perrotta
Hur det funkade: Alltså, det gick ju bra. Det är fortfarande Tom Perrotta. Medelklassångest i amerikansk suburbia. Bara en aning tillspetsat.


När jag läser baksidestexten nu upplever jag den inte som så avskräckande, men av någon anledning förväntade jag mig en postapokalyptisk överlevnadshistoria i stil med den där TV-serien med Noah Wyle (som jag inte heller såg men googling säger mig att jag menar "Falling Skies").

Men världen finns kvar i The Leftovers och mycket är sig likt. Det är bara det att alla inte är kvar. Vänner, familjemedlemmar, arbetskamrater försvann plötsligt och ingen vet varför. Tre år efter försvinnandet försöker de som lämnades kvar i den lilla staden Mapleton pussla ihop livet. Man försöker hitta någon slags mening. Det finns kedjerökande sekter att försvinna in i och profeter att följa. Vissa förlorade hela sin familj, andra familjer klarade sig men splittrades ändå.

Det är inte mycket action och det är inte något stort mysterium. Det ÄR förstås ett stort mysterium. (Hur gick det till? Varför han men inte jag? Vart tog de vägen?) Men läs inte boken för att nysta i det och få svar. Allt är väldigt lågmält och vardagligt hur konstigt det än kan låta. Folk söker tröst i sex, droger och alkohol. Söker gemenskap och sammanhang. Efter tre år kanske den värsta chocken lagt sig men allt är fortfarande trasigt. Och det handlar inte om de som försvann utan om de som blev kvar. Vilket är precis vad jag gillar med böcker med döda familjemedlemmar - hur går man vidare? - fast här i jätteskala med gigantiska frågetecken som bonus.

The Leftovers finns även som TV-serie (en säsong hittills) och jag tippar att den avviker en del från boken. För även om jag gillar boken så har jag svårt att se att den skulle funka som serie utan att skruvas till och upp. Inte så att boken inte är skruvad den också. Det händer definitivt några långtifrån normala/vardagslunkiga saker, men det görs inte direkt någon stor grej av det. Vilket väl är en del av det skruvade.

lördag 7 mars 2015

Jag har också ett schema

För en tid sedan delade Old Adult Reads Young Adult (eller David som bloggaren kanske heter) med sig av sitt bloggschema. Det var som del av bokbloggsjerkan och jag minns inte frågan, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag också har ett schema. Typ.

Tisdagar och torsdagar är recensionsdagar. På tisdagar en vuxenbok och på torsdagar en ungdomsbok. Ibland kan de kopplas samman genom någon gemensam nämnare.
Den här veckan var till exempel temat "Böcker jag inte är så sugen på när jag läser handlingen, men jag gillar författaren så vi kör ändå" (kanske uttryckt på något mer koncist och snärtigt sätt). Tisdagsboken var Tom Perrottas The Leftovers och torsdagsboken Melina Marchettas Finnikin of the Rock.

onsdagar någon variant av önskelistan jag hade på gamla bloggen. Böcker jag är sugen på att läsa. I år har två av onsdagarna ägnats åt "Böcker du vill läsa i (v)år" och "Böcker jag vill läsa i (v)år".

Övriga dagar är mer fria. Antingen ingenting alls eller lösryckta funderingar eller deltagande i någon bokbloggsaktivitet. Men en söndag i månaden återkommer inslaget "Månadens läsekofta" där jag "intervjuar" någon bloggare/läsare/författare/bokig person. Jag har till exempel frågat Johanna om livet som kulturkofta och Anna har pratat bokvloggande.

Ibland händer större saker. I samband med utgivningen av Fangirl på svenska är Rainbow Rowell månadens läsekofta (hon gillar också koftor så det är perfekt) och dessutom skriver jag om min erfarenhet av fanfiction och intervjuar några ficförfattare.

...

Nej. Det där händer ju förstås inte. Fangirl kommer ut nästa vecka (hur har det blivit mars så fort?!) och jag har inte gjort ett dugg. Men ni borde definitivt läsa boken om ni inte redan gjort det.

Och några recensioner har jag inte skrivit den här veckan. Heller. Och du vet inte vilka böcker du vill läsa i (v)år för det inlägget finns också bara i mitt huvud.

Men jag har också ett schema. Typ. Jag följer det bara inte.



tisdag 3 februari 2015

Prisade böcker

Igår delade den amerikanska biblioteksföreningen ALA ut sina "youth media awards". En rad olika utmärkelser tilldelades barn- och ungdomsböcker från förra året och du kan se alla priser/böcker här, medan jag fokuserar på mina favoriter och goodreadslänkar lite.

Printz Award - YA-priset - gick till Jandy Nelsons I'll give you the sun/Jag ger dig solen. Som jag fortfarande inte läst, men heja! att det i alla fall var en bok jag hört talas om. Det är alltid lite si och så med den saken i och med att det här priset går till mer "litterära" böcker som jag inte alltid läser eller ser nämnas. I år var det den enda bok jag hört talas om.

(Kort beskrivning av alla böcker finns här, medan titlarna länkar till goodreads. Ja, du blir tvungen att klicka för jag orkar inte kopiera hit eller skriva egna beskrivningar. Men det kan var värt det att klicka. Kanske finns din nya favoritbok här.)

Fyra silvermedaljer/hedersomnämnanden gick till The Carnival at BrayGrasshopper Jungle, This One Summer och And We Stay. Jag skulle kunna tänka mig att läsa allihop, i ungefär den läslustordningen, efter att ha läst beskrivningarna. (Hur galen verkar inte Grasshopper Jungle?! Och This One Summer är en graphic novel (serieroman?) om man gillar sånt.) Dyker de upp på biblioteket med stolta klistermärken som förstör omslagen så lånar jag förmodligen.

Det andra priset jag brukar kika extra på är Alex som går till vuxenböcker som kan tänkas tilltala ungdomar. (Några exempel från senare år: Låt vargarna komma, Var blev du av Bernadette?, Nattens cirkus och Liten parlör för älskande.) Alex intresserar mig eftersom jag ju har som ambition att lära mig läsa vuxenböcker men fortfarande mest dras till ungdomsböcker.

I år kan jag inte låta bli att bli sugen på Bellweather Rhapsody:

A high school music festival goes awry when a young prodigy disappears from a hotel room that was the site of a famous murder/suicide fifteen years earlier, in a whip-smart novel sparkling with the dark and giddy pop culture pleasures of The Shining, Agatha Christie, and Glee.
Confessions låter läskig, men kanske? Japansk thriller? Everything I Never Told You låter lite närmare min bekvämlighetszon (och som TV-serien The Killing/Brottet?). All the Light We Cannot See placerar jag i kategorin säkert-en-fantastisk-bok-men-känner-inte-direkt-för-att-läsa. Frankrike, andra världskriget, blind, vackert språk. Vill ändå nämna/länka för kan tänka mig att den hittar andra läsare. Bokcirkelsbok?

Övriga sex vinnare lät ännu mindre som min tekopp, men du kan se dem här och göra egna efterforskningar.

Är det någon som redan läst eller bara hört talas om de här böckerna? Let me know in the comments.


torsdag 29 januari 2015

Om en bok: ROSE UNDER FIRE

(Mengudsåsvårtdethärärhurgörman?)

Den här veckan är det 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades, vilket uppmärksammades under Förintelsens minnesdag. Vi minns inte själva. Vi var inte där. Men vi har hört historierna, sett och läst de fiktiva skildringarna och gråtit över de överlevandes egna ord. Och de här historierna kommer att leva kvar och påminna oss, även när de sista överlevarna lämnat oss.

I Rose under fire uppmanas Rose att berätta för världen. Om Ravensbrück och de absolut vidriga förhållanden som rådde där, framför allt om de medicinska experiment där fångar användes som försökskaniner.
"Tell the world!" uppmanar de Rose. För Rose har orden och det är orden och poesin som håller henne vid liv i lägret. De hjälper henne och hennes systrar att behålla någon form av mänsklighet när de tvingas göra saker de aldrig skulle göra annars.

Med Elizabeth Weins tidigare bok, Kodnamn Verity/Code Name Verity, i minnet var jag beredd på tårar. Men den här boken påverkade mig inte alls på det sättet. Förmodligen för att jag stängde av lite, men kanske språket hjälpte mig att göra det. Berättelsen skyggar inte direkt för de svåra sakerna även om de insprängda dikterna tar hand om en del saker. Samtidigt finns det en viss känslomässig distans som är nödvändig för Rose när hon skriver ner sin, och de andras, berättelse. Tror jag. Jag grät i alla fall bara en gång, men det är möjligt att du påverkas annorlunda.

Rose är precis som huvudpersonerna i Kodnamn Verity pilot och det är på ett flyguppdrag i Frankrike hon hamnar snett vilket leder till att hon hamnar i Ravensbrück. Flygandet är definitivt en del av den här boken också, men Rose är inte alls lika tung på detaljer som Verity. Den är också lättare att komma in i och har inte samma komplicerade form; allt är ganska rakt.

Det jag tar med mig är betydelsen av ord och berättelser. Och hur det bakom alla de där ofattbara dödstalen i miljonstorlek finns individer. De hade drömmar och förhoppningar. De var roliga och intelligenta och kärleksfulla. Eller raka motsatsen. De var komplexa. Och de hade namn.

---------------------------------
Elizabeth Weins tredje bok om krig och flygplan heter Black Dove, White Raven och kommer i mars.

onsdag 28 januari 2015

Gissa vem som...

har två armar (instuckna i ärmarna på sin filt), nytvättat hår och noll olästa inlägg på bloglovin?

Den här väldigt frånvarande bokbloggaren!

(Jag har dessutom bakat hallonkaka idag så ytterst produktiv tisdag.)

Jag har däremot varit sjukt dålig på att lämna kommentarer när jag plöjt inlägg. Ifall jag inte går tillbaka och lämnar några så vill jag bara säga:

Grymt bra jobbat! Du som bloggar regelbundet och hittar intressanta saker att skriva om. Du som skriver mer sporadiskt eftersom det är så mycket annat på gång i huvudet och livet, men ändå, du tittar in ibland. Du som fortsätter trots att folk (som jag) är dåliga på att ge feedback och visa uppskattning. Du som slutat, eller tagit en paus, men kommit tillbaka och visat att det går. Grymt bra jobbat!