torsdag 29 januari 2015

Om en bok: ROSE UNDER FIRE

(Mengudsåsvårtdethärärhurgörman?)

Den här veckan är det 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades, vilket uppmärksammades under Förintelsens minnesdag. Vi minns inte själva. Vi var inte där. Men vi har hört historierna, sett och läst de fiktiva skildringarna och gråtit över de överlevandes egna ord. Och de här historierna kommer att leva kvar och påminna oss, även när de sista överlevarna lämnat oss.

I Rose under fire uppmanas Rose att berätta för världen. Om Ravensbrück och de absolut vidriga förhållanden som rådde där, framför allt om de medicinska experiment där fångar användes som försökskaniner.
"Tell the world!" uppmanar de Rose. För Rose har orden och det är orden och poesin som håller henne vid liv i lägret. De hjälper henne och hennes systrar att behålla någon form av mänsklighet när de tvingas göra saker de aldrig skulle göra annars.

Med Elizabeth Weins tidigare bok, Kodnamn Verity/Code Name Verity, i minnet var jag beredd på tårar. Men den här boken påverkade mig inte alls på det sättet. Förmodligen för att jag stängde av lite, men kanske språket hjälpte mig att göra det. Berättelsen skyggar inte direkt för de svåra sakerna även om de insprängda dikterna tar hand om en del saker. Samtidigt finns det en viss känslomässig distans som är nödvändig för Rose när hon skriver ner sin, och de andras, berättelse. Tror jag. Jag grät i alla fall bara en gång, men det är möjligt att du påverkas annorlunda.

Rose är precis som huvudpersonerna i Kodnamn Verity pilot och det är på ett flyguppdrag i Frankrike hon hamnar snett vilket leder till att hon hamnar i Ravensbrück. Flygandet är definitivt en del av den här boken också, men Rose är inte alls lika tung på detaljer som Verity. Den är också lättare att komma in i och har inte samma komplicerade form; allt är ganska rakt.

Det jag tar med mig är betydelsen av ord och berättelser. Och hur det bakom alla de där ofattbara dödstalen i miljonstorlek finns individer. De hade drömmar och förhoppningar. De var roliga och intelligenta och kärleksfulla. Eller raka motsatsen. De var komplexa. Och de hade namn.

---------------------------------
Elizabeth Weins tredje bok om krig och flygplan heter Black Dove, White Raven och kommer i mars.

onsdag 28 januari 2015

Gissa vem som...

har två armar (instuckna i ärmarna på sin filt), nytvättat hår och noll olästa inlägg på bloglovin?

Den här väldigt frånvarande bokbloggaren!

(Jag har dessutom bakat hallonkaka idag så ytterst produktiv tisdag.)

Jag har däremot varit sjukt dålig på att lämna kommentarer när jag plöjt inlägg. Ifall jag inte går tillbaka och lämnar några så vill jag bara säga:

Grymt bra jobbat! Du som bloggar regelbundet och hittar intressanta saker att skriva om. Du som skriver mer sporadiskt eftersom det är så mycket annat på gång i huvudet och livet, men ändå, du tittar in ibland. Du som fortsätter trots att folk (som jag) är dåliga på att ge feedback och visa uppskattning. Du som slutat, eller tagit en paus, men kommit tillbaka och visat att det går. Grymt bra jobbat!