tisdag 25 augusti 2015

obekväm

Obekväm var något av ett ledord när jag läste Sara Beischers Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Obekväm för att det var så mycket kropp, så mycket tonår, så mycket högstadieklibb och så nära men ändå inte.

Det finns delar av Claras arbetarklassuppväxt jag känner igen så väl att jag tänker att vi är en och samma. Därför blev det mycket jämförelse och till slut vägde tillfällena där vi skiljer oss åt tyngre. Så där var det inte. I betydelsen "så där var det inte för mig". Eftersom jag valde andra vägar. Precis som Clara och Breken i den här boken väljer olika metoder för att hantera sitt utanförskap, passa in och bryta sig loss. Det finns rätt sätt att bryta sig loss och vara annorlunda och det finns fel.

Huvuddelen av Det finns råttor är Claras högstadietid. Det var inte vad jag väntade mig när jag läste baksidestexten. Jag väntade mig mer av vuxna Clara vars liv blev så förvirrat av att se den där killen som spelade en roll i hennes liv en gång. Men vuxna Clara är bara där i början för att berätta att det är en vuxenbok. Annars skulle jag säga att det är en ungdomsbok av det skitigare slaget. Eller kanske inte. Gränserna är suddiga. Den uppdaterade baksidestexten speglar boken bättre.

Det finns råttor är Claras högstadietid och Claras högstadietid är den ständiga kampen för att passa in, vara rätt, inte sticka ut. Skratta inte för högt, var inte för smart, ha rätt kläder vid rätt tid och köp rätt present. Ändå, eller just därför, dras hon till den nya killen som är helt fel på alla sätt. Men de är aldrig ett alternativ. Hon och han som ett de.

Så jag var obekväm och förvirrad och boken var inte vad jag trodde men jag tror att jag förstod ändå och om inte slängde Beischer in Hjalmar Söderberg och Creep för att sammanfatta allt.


torsdag 13 augusti 2015

Den här boken har bra kapitelslut

"Den här boken" är Everything leads to you. Och den har bra kapitelslut. Det kan vara ett något udda omdöme, men det var något som slog mig när jag läste och som jag fortfarande minns så jag vill börja i den änden. Om jag vore Boktjuven skulle det vara mitt "vad jag vill stjäla". Nina LaCours kapitelslut i Everything leads to you. Vissa har den där känslan som jag bäst kan förklara som Dessen-sk. Och de ligger på en perfekt cliffhangernivå som får mig att läsa vidare.

Det är inte en extremt spännande bok med cliffhangers på det viset, men visst är det inledningsvis ett mysterium. Det är sommaren efter studenten och tanken är att Emi ska hänga med bästa kompisen innan de splittras till hösten, hitta den perfekta soffan för en filmscen hon inreder och förhoppningsvis släppa sitt ex. Men jakten på soffan leder till en loppis efter en avliden filmstjärna och där råkar hon hitta ett brev som aldrig skickats. När hon läser det tar sommaren en annan vändning. Hur mycket kan hon inte föreställa sig. Hon bestämmer sig för att hitta personen brevet var ämnat för och den jakten leder henne via olika stopp till slut till Ava.

För en person som mest skummar miljöbeskrivningar är det inte helt lätt att läsa en bok som är så visuell. Jag har alltid problem med att måla upp bilden framför mig, men det är Emis jobb och en naturlig del av boken och jag lär mig. Hon får ansvaret för att hitta och skapa miljöer för en liten indiefilm (coolt sommarjobb!) och har öga för detaljer och omgivningar som skapar rätt känsla för filmen. Det är stressigt och hon har en minimal budget att jobba med, men hon är precis där hon vill vara.

Och hon är där med Ava vars liv förändras radikalt. Lite bildligt nagelbitande när jag tror att det ska spåra ur, men mest en känsla av wow över hur Emi bidrar till förändringen.

Fiiiiiiin bok. Och kapitelsluten. Notera gärna kapitelsluten.


lördag 1 augusti 2015

Jag och min favoritbok

ugh. När jag skulle skriva rubriken insåg jag att jag glömt "jag"-delen av dagens uppgift. Låtsas att jag är ett rosa lakan.



Sen är det inte säkert att Kärlekens historia är min favoritbok. Jag vet bara att jag tyckte så väldigt mycket om den. Så mycket att jag köpte den efter att ha läst den. Men fråga inte vad den handlar om. För jag har verkligen ingen aning. Är det inte märkligt hur man kan älska något så mycket och ändå glömma?