lördag 31 december 2016

Nyårslöften?

Jag snubblade över en nyårslöftestagg och tänkte att det kunde vara något, men sen tänkte jag om. Inte så mycket för att tanken på att lova saker får mig att svettas och hyperventilera, utan mer för att det var så många punkter jag ville hoppa över. Har jag ens någon påbörjad bokserie? Jaaa, Fifty Shades, Jenny Han... Som jag vill läsa vidare? Nähä, nej. Vem debuterar 2017? Ingen aning. Vill jag läsa noveller och seriealbum? o.s.v.

Men utifrån den taggen vill jag ändå lova några saker.

1. Jag lovar att läsa Den allvarsamma leken som klassikerläsning.
4. Jag lovar att läsa Fiona Wood som jag aldrig läst något av tidigare (och även de andra fyra böckerna jag klickade hem samtidigt som jag köpte hennes Wildlife)
5. Jag lovar att läsa om The Piper's Son.
6. Jag lovar att läsa fler svenska ungdomsböcker än jag gjort i år. Jag har läst en. 1. Un. Ein. One. Men jag har två i min alldeles för stora boktrave just nu så det ser ut att lösa sig. Jag skulle också vilja göra något mer eller mindre ambitiöst med SVUNG.
10. Jag lovar att läsa Steglitsan som stått orörd i bokhyllan väldigt länge. Alternativt May We Be Forgiven. Båda två är förmodligen att lova för mycket.

Där har jag lovat att läsa hela 10 böcker. Utöver de 10 som ligger travade runtomkring mig. Andas med magen, Maria, andas med magen. En kvart om dagen så ska du se att det går jättefint.

Vill och vågar du ge några löften så finns hela taggen med alla punkter till exempel hos Läsfåtöljens bokblogg.

Gott nytt år!

Böcker att läsa i år istället - facit

En liten uppföljning kanske kan vara på sin plats? I maj lyfte jag fram några böcker som jag kände att alla redan läst och som jag ville läsa.






Redan när jag skrev inlägget hade jag läst två av dem. Djupa Ro och Simon vs the Homo Sapiens Agenda. Förutom att jag nu bloggat om båda har det inte blivit mycket bättre. Eller jo, jag har kommit till sidan 20 i Vi är alla helt utom oss, men jag kommer ju knappast hinna läsa ut den i år.

All the Bright Places/Som stjärnor i natten ligger mer på is. Jag vet inte om jag vill läsa den på riktigt eller om den bara är med för att alla andra läst den? Känner du dig manad så driv en kärnfull övertalningskampanj i kommentarsform där du berättar varför boken ska få följa med in i 2017.

Simon vs the Homo Sapiens Agenda

Ett av alla positiva omdömen om Becky Albertallis bok Simon vs the Homo Sapiens Agenda säger något i stil med "Ditt hjärta kommer att le för Simon och Blue" och så är det verkligen. När jag läser de sista raderna känns det som om hela jag ler. Hjärta, hjärna, mun, knäveck och nagelband. För det är en bok med lyckligt slut. Även om det börjar allt annat än lysande för Simon.

Det börjar nämligen när Martin säger att han läst Simons mail sedan Simon glömt logga ut på en av skolans datorer. Aldrig bra. Speciellt inte när mailen ifråga är mellan Simon och Blue, killen som går på samma skola och också är gay. Personliga brev. Och nu hotar Martin med att sprida dem om inte Simon kan fixa ihop honom med sin kompis. Det är inte så Simon vill komma ut och heller inte något han vill utsätta Blue för, men han är inte sugen på att hjälpa Martin. Det lyckliga slutet tycks långt borta.

Men det finns alltså där och vägen dit är underhållande. Brevväxlingen mellan Simon och Blue där de blir allt mer öppna med detaljer om sina liv tills de når punkten där de börjar fundera på om de ska sluta vara anonyma och faktiskt träffas. Simons liv med drama både på teaterscenen och i kompisrelationerna och så Blue då. Vem är han? Och den där utpressningssituationen.

Man kan tänka att Simon skulle ha det relativt lätt att komma ut. Hans familj verkar helt okej även om pappan har tveksamma kommentarer. Kompisen shippar drarry och läser yaoi. Det är inte en Boy meets Boy-utopi men inte heller den mest trångsynta miljön. Sen får det vara så lätt eller svårt det vill att komma ut, det är ditt beslut att fatta och ingen ska göra det åt dig.

Om du mot all förmodan inte läst Simon vs the Homo Sapiens Agenda (eller Bara tre ord som den betydligt mer anonyma svenska titeln lyder) så har du något att göra 2017.

Bone Gap

Mitt enda problem med Bone Gap är att jag inte riktigt visste hur jag skulle läsa den. För årets Printz-vinnare av Laura Ruby är olik allt eller i alla fall det mesta annat jag läst.

Skulle jag läsa den som en helt vanlig realistisk contempo? Jo, men det gick ju ganska bra. Den verkliga världen i staden Bone Gap var nog så verklig. Två unga bröder som försöker få tillvaron att fungera efter att först mamman stuckit och sedan deras polska inneboende försvunnit lika plötsligt som hon dök upp. Två unga kvinnor som råkar ha ansikten och kroppar och vilka problem det leder till.

Men så börjar hästar flyga. Och Rozas kidnappare är kanske inte någon vanlig psykopat som låser in henne i sin källare. Och det blir allt svårare för mig att låtsas som att det här inte är något väldigt annorlunda. Och varför skulle jag vilja göra det? För min egen bekvämlighet naturligtvis. Men jag kan också acceptera den magiska realismen och att jag inte behöver förstå allt eller vara bekväm med allt.

Jag kan förälska mig i språket och humorn och små guldkorn som att fem hjulbenta bröder beskrivs som "a chorus line of wishbones". Jag kan svepas med av den magiska kryddningen även om det är mer komplicerat än när trollkarlar eller övernaturliga varelser befolkar vår vanliga värld i andra böcker. Det var definitivt lättare att svälja att Miramis kunde flyga way back when. Lättare att acceptera att vampyrer glittrar i solen eller att det finns en extra perrong på King's Cross.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle läsa Bone Gap. Jag vet inte hur du ska läsa Bone Gap. Men läs Bone Gap.


I'll Meet You There

När jag och YA hade en paus var det här boken jag la på minnet från recensioner jag läste. Och när jag läste den var det den första bok på länge som fick mig att ligga vaken och läsa långt in på natten tills boken var utläst.



I'll Meet You There av Heather Demetrios alltså.

På ett sätt vanlig klassisk contempo med ingredienser som sommaren efter high school, längtan bort och den där killen som är så fel men ändå så rätt. Samtidigt är Demetrios Creek View långtifrån Dessens Lakeview. Och även om det är en plats Sky i boken desperat vill lämna bakom sig så är det en plats jag vill ta er med till.

Julläsning

De senaste jularna har tanken varit att läsa Rainbow Rowells Landline som utspelar sig i jultid. I år var året det faktiskt blev av. Tredje gången gillt och allt sånt.

Boken (som på svenska heter Komma fram och är en av Rowells vuxenböcker) är indelad i dagar med början den 17 december och det kändes perfekt att läsa den som en liten adventskalender. För mig sprack det på julafton och juldagen, men de avsnitten är egentligen så korta att det borde kunna gå att läsa dem även om dagarna fylls av julfirande.

I centrum står Georgie, hennes jobb, hennes äktenskap och en gammal telefon. Jobbet håller henne kvar i Los Angeles över jul. Hennes man tar med barnen till sin mamma i Omaha och alla, inklusive Georgie själv, undrar om han lämnat henne. Har han slutligen fått nog? Att han aldrig svarar i mobilen hjälper ju inte direkt och paniken växer.

När Georgie äntligen får tag på honom är det via den gamla hemtelefonen. Men det är inte hennes man Neal i andra änden utan hennes pojkvän Neal i det förflutna.

Jag gillar: hur stillsamt allt liksom rasar samman för Georgie när Neal försvinner. De har ingen himlastormande kärlekssaga. Deras äktenskap har definitivt problem och kanske finns inga enkla lösningar. Men när han inte är där längre kan hon inte ens åka hem för att byta kläder utan kryper ihop hemma hos mamma. Inte ens jobbet går som det ska. Och det är ju det hon är bra på. Det är där den stora möjligheten äntligen kommit. Men ingenting funkar.

Några favoritutdrag av olika slag:

"We thought he was giving us the cold shoulder," Georgie said. "Apparently he just has cold shoulders."
eftersom roligt och
Neal didn't take Georgie's breath away. Maybe the opposite. But that was okay - that was really good, actually, to be near someone who filled your lungs with air.
eftersom wow.

Jag försöker komma fram till hur julig Landline/Komma fram är och jag tror: ganska julig? Så jag rekommenderar att spara till nästa jul. (Å andra sidan är den superbillig som ebok hos bokus just nu.)

Dags att manipulera statistiken

För en liten tid sedan insåg jag att jag närmade mig 17 publicerade inlägg under 2016. 17 publicerade inlägg är det magiska antal jag årligen kommit upp i sedan jag startade den här bloggen. När jag såg att jag närmade mig 17 raderade jag raskt några inlägg för det verkade logiskt att jag i december skulle blogga mer än jag gjort under hela året och därmed överstiga det magiska talet. Men till min stora förvåning inträffade inte detta och så här på årets sista dag står antalet publicerade inlägg istället på 10.

Så idag måste jag naturligtvis skriva och publicera 7 inlägg. Det här är det första.

Av övriga 6 tänker jag mig att 4-5 kommer att vara mer eller mindre färdiga texter om böcker jag läst i år. Förmodligen mindre färdiga om vi ska vara ärliga. Men hej, hej! Om någon vill ha längre och mer utförliga inlägg om någon av böckerna - berätta det i en kommentar så lovar jag (jo, faktiskt) att åstadkomma det nästa år. Kanske redan i januari.

Vilka böcker har jag att skriva om?

Landline av Rainbow Rowell.
The Square Root of Summer av Harriet Reuter Hapgood.
Bone Gap av Laura Ruby.
I'll Meet You There av Heather Demetrios.
Och kanske Den hand som först höll min av Maggie O'Farrell? Eller Simon vs the Homo Sapiens Agenda av Becky Albertalli?

Vilken tur att jag inte hade några andra nyårsplaner!